Under 2015 har en debatt om barnkalas eldats upp ordentligt. Det handlar om huruvida kalasen ska vara öppna för hela klassen eller om barnet ska kunna handplocka vilka som får bjudas in, och alla har en åsikt.
I en insändare från Göteborgs Posten har en resurspedagod skrivit och undrat hur man ens kan överväga att bara bjuda in delar av klassen, och menar på att det är någonting som gör att många kan hamna utanför. Hon skriver:
I min klass, årskurs 2, jobbar vi med tema inkludering. Hur viktigt det är att alla ska känna sig välkomna och ha någon att leka med på rasterna. Jag blir så imponerad av barnens förmåga och ansträngningar till samarbete – tills kalasinbjudningarna som nu börjat dyka upp.
Vidare lyfter hon hur många barn känner sig utanför för att de inte har fått en inbjudan, och hon upplever 
det som ett stort problem. Insändaren har fått många vuxna att höra av sig och det är inte alla som håller med. Det är faktiskt en svår fråga och även om många tycker att det är en självklarhet att hela klassen ska bjudas in, är det långt från alla som har den ekonomiska möjligheten.
Att bjuda in till kalas kan vara nog jobbigt för både vuxna och barn. För barnet handlar det om en rädsla för att de andra barnen kanske inte kommer eller har kul på kalaset, och föräldrarna kan det komma att kosta mycket när det nalkas kalas – någonting som inte alla har råd med. Vad ska man då göra för att så många som möjligt ska bli nöjda? I vissa skolor har det diskuterats om att alla alltid ska bli bjudna på kalas, så att ingen ska känna sig utanför medan vissa skolor överväger att helt frånta sig ansvaret och låta föräldrar göra som de vill.